Skilj på ditt och mitt - snålj*vel!

Jaha, vad ska jag säga?! Kriminaliteten breder ut sig över Umeå och kryper allt närmare min egen stadsdel och mig själv... Detta samtidigt som jag själv håvar in guldmedaljer i alla tänkbara klasser av klantighet! Vad är det jag svamlar om egentligen?! Det faktum att någon snål människa som inte kan skilja på ditt och mitt, tog sig friheten att helt enkelt få en bättre begagnad, nytvättad tröja som låg någonstans på vägen mellan mitt hem och sjukhusområdet. Hur tröjan hamnat där är en gåta även för klantskallen som tappat den, eftersom den hängde på styret mitt framför ögonen på cyklisten ifråga. Kanske var det t.o.m. någon vänlig själ som såg tröjan falla till marken och försökte påkalla cyklistens uppmärksamhet. Men hur skulle det gå till, då tjejen i solbrillor cyklade med ljusets hastighet och hade iPoden i öronen?! Det är lika enkelt som att få kontakt med en döv cyklist med tunnelseende! Jag hävdar dock att det man hittar får man inte - med betoning på inte! Mig veterligen strider det mot lagen att stjäla. Men jag kanske har missuppfattat något... Nåväl, tur för brottslingen att det inte var någon dyr tröja. Fortsätt slita på den och fundera inte på vad det är för skabbig typ som har betalat för den och burit ut den i en påse ur någon butik... Strunta i om den personen inte har duschat på tre månader och därigenom sprängt in så mycket smuts i varenda liten maska att det aldrig går att tvätta rent igen. Gör det bara, gör det! Jag är inte bitter! Inte det minsta...

Fibrer, frön och nyttighetshysteri!

Jag är så innerligt trött på min ensidiga, men relativt nyttiga frukost. Samma sak, dag ut och dag in! Fiberhavregrynsgröt med linfrön, lättmjölk och gud förbjude - äppelmos som inte är lättsockrat. Till det ett kokt ägg och kaviar av den lättare varianten samt ett glas vatten. Om kaviarens nyttighet tvistar de lärde. Slutligen kaffe med lite lättmjölk. Jag har lust att byta ut allt mot scrambled eggs, pannkakor med blåbärssylt, bagels med Philadephiaost, apelsinjuice och kaffe! Troligtvis skulle jag bli hyfsat trött på det efter en vecka och ha fått tre bonuskilon på köpet. Men kan det finnas något mellanting till allt übernyttigt som kanske i slutändan visar sig vara precis det motsatta?! Senast igår när jag lämnade ICA-butiken hörde jag en tjej berätta om hur hon i somras hade blivit helt frälst i smoothies. Naturligtvis får hon sedan höra på radio hur någon, jag vet inte vem, talar om dessa smoothies som onyttiga och fettbildande. Mer hörde jag inte av den konversationen eftersom jag pluggade i iPoden i öronen och cyklade hem. Jag fortsatte dock tänka på saken. Det klart att vad som helst kan vara onyttigt och fettbildande, men det beror väl i allra högsta grad på ingredienserna samt hur ofta man förtär produkten. I det här fallet smoothies. Det finns även andra parametrar man bör ta hänsyn till, men jag orkar inte utveckla resonemanget så långt, för då förvandlas det här blogginlägget till en doktorsavhandling.

Om massmedia bara ville vara så vänliga att sluta trycka upp larmrapporter i fejjan på oss i tid och otid gällande kolhydrater, socker i olika former, transfetter, tillsatsämnen och annat som tydligen är fullkomligt livsfarligt att förtära. Dill- och gräslökchipsen jag åt på fredagar när jag var liten var knappast friterade i solrosolja eller gjorda av ris. Nej, det var potatischips som var fullkomligt dränkta i flottig frityrolja. Till det dracks inte bara ett glas Fanta, vilket motsvarar en hel förpackning sockerbitar. Det har gått 20-25 år sen dess och jag lever fortfarande och tycks inte ha tagit någon större skada, då jag inte är överviktig eller har andra hälsoproblem. Alltså, låt mig äta mina blåbärsmuffins - fullproppade med livsfarliga tillsatser! Det ger bara lite extra krydda!

Så många tankar, så få ord...

Efter att ha läst Ankans blogg idag kändes det som om vi tänkte varandras tankar, fast på lite olika sätt. Det är inte ofta som jag verkligen inte vet hur jag ska formulera mig. Sätta ord på vad som känns och hur, så att det ska bli begripligt för någon annan. Nu är det dock så. Jag har inga ord som beskriver vad som snurrar runt i huvudet på mig. Jag vet bara att det gör ont i hjärtat och känns tidvis som om jag ska sprängas. Det råder total tanketrängsel i huvudet. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på för att inte tippa. Jag klarar inte riktigt av att vara vuxen för tillfället, men måste ändå. Hur det går till vet jag inte. Utan min M skulle jag inte orka. Hon är min livlina. Den som försöker visa mig att det finns än väg ut ur tunneln. Jag ser den bara inte. Jag ser inte minsta lilla strimma av ljus någonstans. Eller, kanske lite. Trots allt så kan jag se och uppskatta allt fantastiskt jag har runt omkring mig. Vid vissa tillfällen kan jag känna mig som världens lyckligast lottade människa. Om jag bara kunde se det lite oftare och under lite längre stunder. Fast tids nog lär jag mig väl hur jag ska göra för att hålla kvar känslan som infinner sig ibland. Samtidigt som jag önskar att känslan ska finnas oftare och längre, är jag livrädd för att jag ska börja ta vissa människor förgivet. Jag vill aldrig någonsin hamna i situationen att jag tar för givet att de människor jag älskar mest i världen alltid kommer att finnas kvar. Jag vill alltid komma ihåg att det jag har är sårbart och skört och kan ryckas ifrån mig när jag minst anar det.