Så många tankar, så få ord...

Efter att ha läst Ankans blogg idag kändes det som om vi tänkte varandras tankar, fast på lite olika sätt. Det är inte ofta som jag verkligen inte vet hur jag ska formulera mig. Sätta ord på vad som känns och hur, så att det ska bli begripligt för någon annan. Nu är det dock så. Jag har inga ord som beskriver vad som snurrar runt i huvudet på mig. Jag vet bara att det gör ont i hjärtat och känns tidvis som om jag ska sprängas. Det råder total tanketrängsel i huvudet. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på för att inte tippa. Jag klarar inte riktigt av att vara vuxen för tillfället, men måste ändå. Hur det går till vet jag inte. Utan min M skulle jag inte orka. Hon är min livlina. Den som försöker visa mig att det finns än väg ut ur tunneln. Jag ser den bara inte. Jag ser inte minsta lilla strimma av ljus någonstans. Eller, kanske lite. Trots allt så kan jag se och uppskatta allt fantastiskt jag har runt omkring mig. Vid vissa tillfällen kan jag känna mig som världens lyckligast lottade människa. Om jag bara kunde se det lite oftare och under lite längre stunder. Fast tids nog lär jag mig väl hur jag ska göra för att hålla kvar känslan som infinner sig ibland. Samtidigt som jag önskar att känslan ska finnas oftare och längre, är jag livrädd för att jag ska börja ta vissa människor förgivet. Jag vill aldrig någonsin hamna i situationen att jag tar för givet att de människor jag älskar mest i världen alltid kommer att finnas kvar. Jag vill alltid komma ihåg att det jag har är sårbart och skört och kan ryckas ifrån mig när jag minst anar det.